Foto: Erik Hoppe (Fr. BOTEÅ: Spelet)

Skolan i Grillom i dag. Den fina skylten med "Välkommen till Grillom", på skolans vägg, har målats av Birgitta Blomén och satts upp på bybornas initiativ.

Tänk att detta hus i Grillom varit så fullt av liv. I 31 år, mellan 1923 och 1954, lärde sig Boteåbarnen att läsa, skriva och räkna här. Under alla år undervisades de av de legendariska lärarna, folkskolläraren Otto Strinnholm och småskollärarinnan Ester Sundqvist. Otto Strinnholm var överlärare ett tag och reste runt till andra skolor, men Grillom var hans hemskola.

1937 beslutade riksdagen att folkskolan skulle vara obligatoriskt 7-årig.

På 40-talet undervisades här 20-25 elever i fyra folkskoleklasser, från årskurs 3 till årskurs 6. Eleverna i årskurs 7 utbildades i Offers skola. Småskolans klass 1 och 2 hade ungefär hälften så många elever som folkskolans.

Upptagningsområdet för Grillomskolan sträckte sig från Boteå kyrka och bort emot Tybränn, Valla och Sunnersta.

Skolhuset inrymde på bottenvåningen två skolsalar. I den större undervisades klasserna 3-6, i den mindre småskoleleverna. Här fanns även ett materielrum. På övervåningen låg slöjdsalen och gymnastiksalen. Gymnastiksalen var avsedd för folkskolan. Eleverna i småskolan fick nöja sig med två långsmala s.k. gymnastikbänkar. Mellan varven stod bänkarna i kapprummet. Där satt barnen och åt medhavda smörgåsar och drack mjölk ur flaskor med patentkork.

Lärarbostäderna låg i huset bredvid. På bottenvåningen bodde Otto Strinnholm med hustru Elisabeth och sonen Jan. På övervåningen bodde Ester Sundqvist.

En vaktmästare fanns förstås och hans arbete var också viktigt. Han hade ett styvt jobb med att värma upp husen på vintern. Trots att han eldade hela tiden var det svårt att få det riktigt varmt. Lärarbostaden hade på bottenvåningen väggar som var en meter tjocka. Elisabeth Strinnholm kunde inte förstå hur det kunde vara så kallt när väggarna var så tjocka. Hon klagade hos skolstyrelsens ordförande.

Kerstin Hovde-Henriksson, dotter till kyrkoherde Johan Hovde och hans hustru Ingeborg, gick de första två läsåren i Grilloms skola. Hon har många minnen och tidningsklipp att dela med sig av.

Otto Strinnholm var mycket barnkär och omtyckt. Han var alltid med barnen på rasterna, höll ordning och såg till att alla fick vara med och leka. Det var snörika vintrar på 40-talet och han byggde med barnens hjälp en ishydda med gångar och flera rum på skolgården. Med hjälp av vatten gjordes den stadig och ofarlig för oss barn, minns Kerstin. Från höjden bakom skolan kunde barnen få upp hög fart för snökälkåkning eller hopp i skidbacken. Skidtävlingar ordnades förstås och Kerstin kom stolt hem med en röd stickad toppluva, första pris i klassen bland flickorna. Min pappa hade nog svårt att hålla sig för skratt, säger Kerstin, han visste ju att jag var ensam flicka i första klass bland fem pojkar. Hon tillägger att det var en både psykologisk och pedagogisk god handling av läraren.

Det var en upplevelse när Otto Strinnholm bjöd in till filmvisning. Då infann sig i omgångar även eleverna från socknens övriga skolor; Kyrkskolan, Offer, Kalknäs och Skadom. Kerstin minns hur roligt det var att få packa ihop sig på golvet i klassrummet och titta på Anderssonskans Kalle, Vårat gäng, Katten Felix eller vad filmerna nu hette. Vilka glädjetjut från publiken och vilken inlevelse! Roligast var när filmerna spolades tillbaka och allt upplevdes baklänges.

Kerstin hade Ester Sundqvist som första "fröken". Ester Sundqvist var också mycket mån om sina elever och intresserad av sitt yrke. Hon passade alltid på tillfället att förkovra sig genom kurser och resor. Hon var i många stycken före sin tid. Som historieberättare var hon oöverträffad, alldeles oavsett det gällde sagor eller berättelser för små eller stora barn.

Det var ordning och reda i klassen. Hon var en glad person vars skratt kunde få den mest surmulne att lysa upp.
- Det var ett högt och gällt skratt som gjorde vår hund helt vansinnig när hon kom på besök, minns Kerstin.

Ester Sundqvist hade hört ett föredrag om "Nya vägar i geografiundervisningen". Resultatet blev att hon anmälde sin klass till rederiet Svenska Lloyd och fick kontakt med en sjökapten som trafikerade de stora världshaven. Hans båt blev barnens adoptionsfartyg och de följde fartygets väg på kartan och höll noga reda på rutterna. Kaptenen skrev brev till klassen från Italien och lovade sända en låda apelsiner som första hälsning. Då fartyget gästade Ådalen blev hela klassen bjuden ombord och det var en dag som barnen inte glömde i första taget. Med sitt initiativ gav Ester Sundqvist småskolebarnen en ovanligt god inblick i världsgeografin.

- Fröken Sundqvist var mycket road av att laga mat. Ibland bjöds vi upp till fröken på matrasten, minns Kerstin. Hon lagade köttbullar med gelé och andra tillbehör, eller favoriträtten kåldolmar. Det smakade väldigt gott i stället för de vanliga smörgåsarna.

Ingen visste varför Ester Sundqvist kallades fru. Någon man visste sig ingen ha hört talas om. Någon trodde sig veta att hon var gift med en sjökapten, men det var lika ovisst om hon var änka eller frånskild.

En av Kerstins klasskamrater i småskolan var Jan Strinnholm, son till Otto.
- Jag hade tidigt en rolig lekkamrat i Jan, säger Kerstin. Hos Strinnholms var mycket tillåtet som jag inte fick göra hemma, t.ex. leka Hela havet stormar i deras sal. Vi hoppade mellan stolar och fåtöljer utan att nudda golvet och klev på buffén och pianot. Vi lyfte av det oklädda locket på kökssoffan och lutade det mot soffan. På så vis fick vi en sluttande körbana för trehjulingen. Hur det äventyret slutade förtäljer inte historien.

Kerstin flyttade till Kyrkskolan fr.o.m. årskurs 3 medan Jan läste vidare i Grilloms folkskola. Jan bodde kvar i lärarbostaden till han tog realen i Sollefteå i början på 50-talet.

(Artikeln har varit publicerad i Botebladet)